Dag 1

Dag 1

Dagen började tidigt klockan 16:00 då Jamie knackade på dörren och ville komma åt sina kläder (vi bodde i hans rum då de inte hade fått sängarna än på grund av vårt lilla missförstånd igår). Vår jetlag hade alltså fått oss att sova välbehövliga 17 timmar. Vi försökte dock ursäkta oss med att vi låg vakna mitt i natten och försökte se skillnad på en häst och en känguru som stod utanför vårt fönster och hur stora oddsen var att en Walliby skulle springa förbi. Annars var natten lugn förutom att Axel hela tiden pratade om spindlar och deras konsekvenser, jag måste köpa insektsspray.

När vi väl var vakna och igång så pratade vi lite med Jamie, duschade och försökte att göra oss hemmastadda. Vi bestämde oss för att ge oss iväg till det närmaste köpcentret, Garden City så Jamies pappa var vänlig nog att köra oss dit i deras Jaguar. Det var lika stort som kupolen och Valbo tillsammans, och väldigt, väldigt stängt. Väl där så fanns det bara restauranger och några småbutiker som var öppna så vi valde därför att handla frukost bestående av våfflor som man gör i brödrosten, vitaminberikade mackor, bananer och juice för att sen ge oss iväg hem. Det var då vi skulle uppleva det för oss mest annorlunda systemet jämfört med Sverige. I Australien utgår man tydligen att alla ska kunna sina bussar och busstider utantill och bryr sig därför inte om att sätta upp busstidstabeller eller för den delen busshållsplattser. Den gyllene regeln är alltså att ”ALL HAIL THE DRIVER” (Heil der Führer?), att sätta upp handen och vinka så ska busschauffören stanna och släppa på dig. Vilket säkert fungerar bra om man är van med systemet och vet vart man ska. Men för två svenskar som tycker att busstabeller och avtalade tider fungerar bra så blir det lite annorlunda. Men efter att ha frågat säkert 7 busschaufförer och andra människor på stan så hittade vi tillslut rätt och var på väg hem.

Väl hemma så var det riktigt mörkt, vilket det visserligen vart redan klockan halv 7 så efter att ha fixat lite käk och ätit en våffla vid poolen så började arbetet med att sätta ihop sängarna som hade kommit under dagen, vilka dock visade sig vara barnsängar och vi fick höra slutledningen att Jamies pappas bror som hade fixat sängarna var en, som Australiensarna kallade honom ”dickhead”.

Just nu sitter jag och kollar på något som liknar Star Trek från 60-talet och Axel står i köket och försöker lista ut hur en adapter fungerar.