BERG

BERG

Jag flög över Tibet idag vilket var riktigt intressant. Det var Berg, berg, BERG, BÄRG och mer berg så långt ögat nådde, ända bort till jordens krökning. Men ibland, i dalarna och på sluttningarna kunde man se något litet ljussken som blinkade som om det skulle komma från en eld. Det mest intressanta med ljusskenen är att de låg flera flera mil ifrån varandra och varken vägar eller floder fanns i närheten som kunde binda dem samman.

Samtidigt dundrar jag förbi 12300meter ovanför och bara kastar ett öga på dom, lägger huvudet på sne, och tycker synd om dem. Dom som är helt avskärmade från verkligheten, från livet och den mordärna civilisationen. Men vem är egentligen lyckligast, kanske är mannen, kvinnan, familjen eller hela byn där nere vid elden så mycket lyckligare än jag någonsin kommer bli. För dom vet inte vad dom saknar och är nöjda med sina liv, och jag, som lever i det mordärna samhället vet knappt vet vad jag vill ha. För personen där nere är det antagligen lika konstigt att se någonting blinka förbi i himlen som det är för mig när någonting blinkar förbi på marken. Vi är båda ovissa om varandra, lika så existerar vi båda, i samma värld. Det finns så mycket där ute, vi aldrig kommer få förstå.