Filosofi från Champs Elysee

Filosofi från Champs Elysee

Efter att ha städat, diskat, tvättat, dammat och lagat mat så ville jag ut på lite äventyr så jag drog på mig min nya trenchcoat och gav mig iväg mot Champs Elysee och triumfbågen.

Från min station Alexander Dumas tar det strax under 20minuter att åka dit och då behöver jag inte byta tåg, det kan gå under 15minuter om jag byter, men orka..

När jag kom fram till stationen och gick upp till gatunivå så stod Triumf bågen, upplyst i all sin prakt och hälsade mig välkommen vilket var en väldigt mäktig syn och jag började flina väldigt fånigt kände jag.


Champs Elysee & Arc De Triomphe

De följande timmarna vandrade jag runt i massor med affärer längst Champs Elysee och bara myste, hittade till min stora lycka Män som hatar kvinnor på film i Virgin Megastore, dock i fransk modell (MILÉNIUM, Le Film) men med orginalspråket kvar. Köpte även ett nytt block att ha i skolan.

Efter att ha gått upp och ner för Champs Elysee så kom jag på mig själv att just prata med mig själv och lågt nynna "Aux Champs Elysee". Det var då det slog mig, att det faktiskt är ganska tragiskt.

Här går jag ensam i Paris en tisdagskväll, det är mörkt och kallt men i horisonten ser jag triumfbågen och faktiskt känns livet jävligt bra. Men det är just det att det är synd att jag gör det här ensam, inte att jag inte trivs ensam, utan att det är ett fantastiskt äventyr där minnen för livet skapas men ändå är det ingen annan än jag som vågar ta steget. Jag uppmuntrar alla jag känner att ge sig ut och ta en risk, prova något nytt och lämna din "comfort zone" och börja jaga dina drömmar. Ge dig iväg medans du kan, snart har tiden sprungit ifrån dig och då sitter du där och tänker på allt du skulle ha gjort.

Du ångrar bara det du inte har gjort.